En beskrivning av min hembygd Högsbyn i Tisselskogs Socken i Bengtsfors kommun. Sidan är under uppbyggnad, och ingalunda komplett.
Källförteckning: Boken om Tisselskogs Socken
Gods och Gårdar
Lars N. Hesselgrens akademiska avhandling om Dalsland från 1718
Gamla kartor och dokument från Laga Skiften
Avskrifter ur böcker och gamla dokument skrives med kursiv stil.
Om läsaren ser sakfel, eller har kompletterande uppgifter, tas de tacksamt emot.
Hälsningar
Kenneth Martinsson
kenneth@brudfjallet.se
Brudfjället
Brudfjället
Vägen över Brudfjället från Upperud och till Tisselskog var tidigare en rid- och gångväg. På en gammal ekonomisk karta från innan Laga skifte, slutar vägen halvvägs till Håverud. Ungefär vid nuvarande Kopparskogen.
Brudfjällsvägen är en gammal förbindelseväg utmed Dalslands kanals sjösystem. Sjöarna nyttjades i äldre tider som kommunikationsleder sommar som vinter. Förbi forsar och strida vattendrag gick edsvägar (ed=landtunga mellan två farbara vatten) mellan de olika sjöarna och förbi de svåraste hindren. Det var nog sällan farbar is förbi strömmen i Buterud på grund av den stora genomströmningen av vatten.
Så Brudfjällsvägen var troligen en edsväg för att passera vattenfallen i Håverud och Buterud. Redan på 1600-talet fanns det en tullbelagd bro i Köpmannebro. Nästa korsningspunkt uppströms i Upperudsälven var i Upperud, där ett järnbruk anlades på 1600-talet. Den tredje överfarten var vid Långbron, där en träbro uppfördes på 1700-talet. På 1830-talet ersattes den av den stenvalvsbro som finns kvar idag.
I en handling från 1654, kan man läsa att det kostade ett halvt öre för häst och man att korsa Råvarpen vid Tisselskog.
Hur Brudfjället fått sitt namn kan man inte veta säkert. Det finns flera olika sägner som är mycket lika varandra. Den äldsta sägnen är från 1750-talet: "I denna Sockn finnes ock det så kallade Brudfjället, därest fordomdags tvenne Brudskaro skola kommit till mötes, då en svart hund kommit ut ur berget mellan de bägge Brudskarorne och en Brud av hvardera sidan, hvilka skola tagit varandra till äckta och blivit vigde i Tisselskog. Huruvida detta kan vara någon sanning lämnas därhän; dock finnes på fjället många båhl(stenrösen) och minnesmärken.
Fornminnesforskaren Richard Dybeck reste genom Dalsland år 1840 och skrev då följande om Brudfjället: I forna tider färdades över detta fjäll en brudskara. En hop män- alla vanskapliga- rusade fram ur skogen och ville röva bruden, samt slå ihjälslå brudgummen. Det blev då ett argt slagsmål. Slutligen återstodo blott några af hvarje följe hvilka gjorde fred och kastade varp över de döda.
Den nuvarande vägen byggdes under åren 1833-1838 av Upperuds Bruksbolag. Vägen som är ca 12 kilometer lång, var ett nödhjälpsarbete för ortens folk. Den stora vägbyggaren under denna tid var baron Reverony S:t Cyr på Upperud. Han beslutade att eftersom en svår hungersnöd hade hemsökt Dalsland och hundratals hushåll var nära att svälta ihjäl sedan de tillgripit den sista utvägen, nämligen den att blanda ut mjölet med bark, bygga en väg. Folk fick arbete genom att lägga om vägen över Brudfjället och istället för pengar fick de råg och korn i ersättning. Tack vare detta vägbygge avhjälptes den värsta nöden för dessa uthungrade människor. I synnerhet från fjällbygden.
Det var bönderna i Tisselskog som delade upp skötseln av Brudfjällsvägen. Detta enligt en mycket gammal lag. Det var häradet, i detta fall Wedbo Härad, som "dömde" vägen, och det var de olika markägarna som fick sköta och underhålla den.
Genom en lag från 1891 bestämdes att häradet skulle utgöra vägdistrikt och också ansvara för väghållningen, men på landsbygden var det fortfarande de olika fastigheterna som stod för vägunderhållet. Underhållet fördelades efter gårdens taxeringsvärde. De olika områdena utmärktes av vägstenar där väglottens nummer angavs, och även hur lång sträcka som skulle skötas.
Snöplogningen sköttes av särskilda ploglag. Ploglagen fick ersättning från Vägkassan. Det vanligaste var att man plogade med en träplog förspänd med hästar. På 1940-talet ersattes träplogen med en järnplog- en s.k Dalslandsplog- som krävde minst fyra hästar. På senare tid drogs den efter en lastbil. Plogen stod stationerad i Högsbyn vid västra järnvägsövergången.
Om man vid 1900-talets början kom landsvägen från Håverud, kantades vägen av stengärdesgårdar från Hagebackens krön och fram genom byn. Även vägen som leder till kyrkan var kantad av stengärdesgårdar. Men de flesta av dem försvann vid bygget av DVVJ, Dal Västra Värmlands Järnväg. Gärdesgårdarna köptes av järnvägsbolaget och användes som fyllnadsmaterial.. Det var säkerligen en livlig trafik av många hästekipage som, lastade med sten, körde lass efter lass med de mödosamt ihopsamlade och upplagda stengärdesgårdarna.
Brudfjällsvägen fram till i slutet på 1970-talet extremt kurvig och backig, trots att vägen var livligt trafikerad av tung trafik på väg till industrierna i norra Dalsland. På flera sträckor gick vägen direkt på berget. I slutet av 1970-talet förbättrades vägen genom breddning och rätning. Men vägen är även idag känd för sina backar och kurvor, och är en mycket omtyckt och känd motorcykelväg.
Tisselskog
Tisselskog är en bygd på vilken det slösats mycken skönhet. För de många resenärerna på Dalslands kanal har väl Tisselskog i de flesta fall blivit synonymt med den natur som är förhärskande runt den underbart vackra sjön Råvarpen. En natur som är så storståtlig och livfull och i besittning av en så oförliknelig friskhet, att motstycke därtill knappast finnes att beskåda ens på någon annan plats på denna även i övrigt så natursköna kanalresa. Vid Åklångens sammanträngning i norr kommer man in i Tisselskog ungefär vid Buterud, där en sluss möjliggör kanalbåtens färd in i Råvarpen. Stolta reser sig här strändernas skifferklippor med en ständigt varierande kupering, och man får också skåda en ypperlig växtlighet och härlig lummighet. Vid norra delen av råvarpen finnes en mindre slätt, en välodlad och vacker jordbruksbygd mellan högresta bergmassiv. ( Ur Svenska gods och gårdar från 1945)
Tisselskog, som är omnämnd redan på 1300-talet, hör till Wedbo härad. Ordet Thislinge, torde ursprungligen vara fornsvenska för thisla av det fornnordiska tisl, tistelstång, som ofta användes som namn på vattendrag. Ordet thislae, innehåller troligen ordet tistel som ofta användes som namn på vattendrag. Ordet thislae skulle i så fall innehålla ordet tistel, med syftning på taggiga och besvärliga stränder eller terrängavsnitt.
Kanske har älven Tisslan, som förr var mycket slingrig och meandrande, fått namn efter sin taggighet?
Den tidigaste kända beskrivningen av Tisselskog skrevs av Adolf Mörner, som var landshövding 1751-1756. Han reste mycket runt i bygderna och skrev ned sina upplevelser från dessa resor.
"Tisselskogs Sockn ligger i öster från Steneby mellan berg och siön Råvarp och ett sund av Långeströmmen som skiljer socknen åt, derest de hafva någon förtienst av flåttning med timber genom Sunden och Råvarp till Lundeströmmen. Jordmånen är största delen sand och vid en gård lerjord. The hemman som ligga tätt under bergen, äro mindre fruktbärande för sågs skull. Utsädet här i socknen är drygare på somliga gårdar än i Steneby. Åkren brukas över alt lika i hela Pastoratet. Här är ett Qvarnberg som fierdingshemmanet Buterud äger liten del uti. Här hugges lite sågtimmer av tall och gran. Kohl och kolved säljes till Upperuds bruk samt kreatur och fläsk till utskyldernas betalande. I denna Sockn finnes det så kallade Brudefiellet.
Tisselskogs kyrka
Nuvarande kyrobyggnad antas vara den tredje i Tisselskog och är liksom sina företrädare byggd i trä. Den första kyrkan uppfördes troligen under medeltiden och låg cirka en kilometer söderut mot sjön. På en karta över Laga skifte som genomfördes i Högsbyn 1833, benämns några åkrar för Kyrkogärdet och Kyrkohagen. På skiftet som kallas Kyrkohagen finns också tre stenkummelsymboler. I en gammal handling i göteborgs landsarkiv kan man läsa " År 1724 d. 22 maji togs den gamla bofälliga (fallfärdiga)Tisselskogs kyrkia neder i grund och aff nyo uppbyggdes och den 22 juni samma år var kyrkian uppbyggd och synadt och d. 28 augusti invigd".
Det framgår inte i texten, men eftersom man tog ned kyrkan till grunden, är det ju möjligt att detta skedde i och med att man då flyttade kyrkan till sin nuvarande plats.
Dopfunten i täljsten är troligen från 1200-talet och följde i så fall med från den gamla kyrkan.
Det finns ett mangelbräde från 1775, där en kyrka är utskuren i träet. Brädet är från Tisselskog, så det är troligt att figuren föresställer Tisselskogs kyrka. Den var i så fall en liten timmerkyrka med romanska fönsteromfattningar och ett torn i väster. Man kan se att timmerresningen ligger öppen och man kan läsa i gamla räkenskaper att kyrkan varit tjärad.(tierubrådda)
Planerna på en ny och större kyrka börjde ta form redan på 1850-talet. Under 1860-talet kan man läsa om byggnadsplanerna i flera sockenstämmoprotokoll.
År 1867 upptogs genom uttaxering 158 Rdr., och tre kyrkooffer för byggets igångsättning.
1870 hade man bestämt sig för att bygga en stenkyrka. Varje hemman körde under vintern fram, och lade upp på kyrkogården, en kista med mursten. Kistan skulle vara 6 fot lång, 4 fot bred och 4 fot hög (1,8 x1,2 x 1,2 meter).
Den 14 januari 1877 blev det bestämt att bygget skulle sätta igång. Året innan hade en Nådig Förordning signerats, som uttryckligen förbjöd att nya träkyrkor fick byggas.
Beslutet från 1870 om byggandet av en stenkyrka gällde tydligen inte längre, för det beslutades i all hast om att "reparera" den gamla träkyrkan istället. Det gick till så att man byggde en ny kyrka i stolpkonstrution utanpå den gamla timmerkyrkan, där gudstjänster ändå kunde hållas under "reparationen". När stommen var klar revs den gamla timmerkyrkan och bars ut.
Denna sak kom snart till myndigheternas kännedom, och vid en visitation 1878 påpekades att detta bygge skett utan "Vårt Nådiga tillstånd", men att kyrkan blivit både ljus och fin och eftersom det var för sent att rätta till misstaget, fick saken bero. Men det blev i alla fall en erinran.
Högsbyn
Högsbynäs sett från Rökull i norr
Högsbyn ligger vid Brudfjällsvägens norra ände. När man kommer söderifrån och fram till offerrösena i Bräckan, har man en vacker utsikt över Råvarpen och Högsbyn. Vägen slingrar sig nedför i tvära svängar, och det är helt logiskt att det i en av de tvära svängarna låg ett torp som kallades "Slängom".
Men innan man når själva byn skall man klara av den branta backen vid Lidfors, som det gamla namnet var innan forsen försvann under järnvägen. Den branta backen är idag allmänt kallad Hagebacken, efter gården Hagen.
Högsbyn efter Hagebacken ca år 1900
Högsbyn, troligen av det gamla mansnamnet Hög, är en av byarna i Tisselskogs socken. Byn har haft olika namn genom åren: Högxbyen 1541, Höxbyen 1546, Högsbyn 1825. En annan förklaring till namnet kan vara att det betyder "byn med högar", med tanke på de många rösen som finns inom byns gränser.
Till Högsbyn hörde tolv stycken avsöndringar, eller torp som det senare kallas; Bräckan, Borrebacken, Drågen, Kopparskogen, Maden(soldattorp), Minnet, Näset, Sandbacken, Stuthögen, Svartevik, Trakten och Udden.
Att Högsbyn är en mycket gammal bygd vittnar bland annat de många hällristningarna om. De flesta av dessa är belägna på Runarudden vid Råvarpens strand.
På Högsbynäset lär de ha legat ett herresäte. Man kan tro att gården låg på det skifte som kallas "tolftedel", men den kan också ha legat längre norrut. ( Se stycket om de tre stenkummlarna nedan)
Enligt en akademisk avhandling om Dalsland som är skriven, och som också muntligen hölls av Lars N. Hasselgren i Större Gustavianska Hörsalen i Uppsala 8 December 1718, låg Högsbynäs i Tisselskogs Socken, förr ett herresäte, nu en bondgård, mellan vilken och kyrkan funnits en stenlagd väg som delvis ännu är synlig. Alla dessa herresäten( liksom även andra utmärkt väl uppodlade egendomar, såväl upplåtna till officerare som och tillhörande andra) vilka hava förmånen av en utomordentlig utsikt, vare sig de är belägna vid sjöar eller på högre liggande och natursköna platser, prydas mestadels av vackra byggnader och av parker fyllda av mångfaldiga trädslag.
Var denna stenlagda väg gått är nu ovisst. Kanske hade den ungefär samma sträckning som den nuvarande vägen till kyrkan, kanske gick den vid på högsta åsen vid kanten av Hagebacken. Men eftersom det inte är klart var varken gården eller kyrkan låg vid den tiden, är det kanske troligare att vägen gick från gården till den tidigare kyrkan.
När Lennart Johansson plöjde ett av fälten på Nygård, kom han i ett stråk med sten, bred som en gammal väg, som gick från Nygårds mangårdsbyggnad och österut några hundra meter. Det faller sig troligare att detta är resterna av den stenväg mellan gården och kyrkan som bara delvis var synlig för Nils N. Hasselgren år 1718.
Och enligt en gammal sägen, lär det ha funnits en kyrka längre söderut innan den nuvarande kyrkoplatsen användes. Kanske det stämmer, för vid Laga Skifte 1833 finns namnen Kyrkogärdet och Kyrkohagen beskrivna i ägofördelningen. Om namnet levt kvar sedan den tidigaste kyrkan, skulle denna i så fall ha legat ungefär där gården Hagens åkermark finns idag. Eller om det är en åker som hörde till kyrkan?
På Laga Skifteskartan från 1833 syns också tre ringar som ser ut som stensättningar. Dessa ligger på det som då kallades för Kyrkohagen. Ur ortnamnsarkivet i Uppsala, kan man under Högsbyn läsa att det på Brurefjellet finns 17 kummel och vid gården 3 liknande. Där står också om gården att en stenlagd plan har funnits med en låg mur på båda sidor. Hällristningar finns på 4 ställen vid hemmanet, särskilt på en bergudde i sjön Råvarp och även framme vid gården.
En annan väg som ledde till den nuvarande kyrkan var vägen från Sundet. När folket på andra sidan Råvarp skulle till kyrkan, tog många färjan över Sundet nedanför Huken. Vägen gick sedan över Sandviken och över Tisslan vid Högsbygården och upp genom ängarna bakom gården Gärdet, och vidare till kyrkan.
De människor som bodde i Buterud och Glyckshult, använde troligen vägen över Brudfjället för att ta sig till kyrkan. Strax innan de kom fram till det första stenröset svängde de av norrut. Denna väg kallas än i dag för kyrkovägen, och i bygränsen mellan Högsbyn och Nilsbyn finns ett ställe som fortfarande kallas "körkegrinna". I en tall kan man se rester av ett gammalt grindgångjärn.
DVVJ
Tanken på att bygga en järnväg genom Dalsland väcktes redan på 1870-talet. År 1914 erhölls koncession för att bygga DVVJ. Bergslagernas Järnväg(BJ) ägde 30% av aktierna. Bolaget förband sig att trafikera banan i trettio år.
Men arbetet lades ned, eftersom den svåra terrängen tillsammans med allmänt dåliga tider gjort att pengarna tagit slut. Men det var av stor vikt att bygget kom igång igen och det fanns ett stort intresse för det. T.ex. skrev Tisselskogs kommunalmän på ett lån på 25000 kr för aktier i järnvägen.
Arbetet kom igång på allvar igen 1922. Sommaren 1925 var mycket het, så arbetet utfördes istället på nätterna. År 1927 öppnades banan för trafik mellan Mellerud och Bengtsfors. Denna sträcka blev dock aldrig lönsam, så DVVJ gick i konkurs 1936. Bolaget övertogs av Bergslagernas Järnväg AB. Banan förstatligades år 1948.
Jorddelningsreformer
Storskifte var en jorddelningsreform som syftade till att upplösa de gamla byarnas ägoblandning. Reformen inleddes av riksdagen i Lantmäteristadgan 1749, och senare i Lantmäteriförordningen 1757.
Storskifte kom i realiteten endast att medföra en omskiftning av åker och äng till färre och större tegar. Målet från år 1762 om högst fyra skiften i åker och lika många i äng per gård, nåddes inte alltid.
På en karta från 1972 över Högsbyn, kan man se att den gamla bebyggelsen var samlade i tre större grupper. En grupp av hus låg i det nuvarande björkhaget norr om Hällristningscafe't, en annan framme i byn ( nuvarande Framgården) och en klunga vid nuarande Gärdet. Vägen mot Brudfjället hade samma sträckning som idag, och man kan se att det fanns en kavelbro i svackan efter nuvarande Hagen.
I slutet av 1700-talet och början på 1800-talet började enskifte införas i Sverige. Syftet var att sammanföra varje gårds jordegendomar till en enda enhet. Man kan säga att enskifte var en vidareutveckling av storskiftet. Eftersom regeln var att en bondgård skulle finnas på varje skifte, innebar detta att de gamla byarna blev uppsplittrade. Byggnaderna utflyttades, och i många fall fick bönderna bygga nya gårdar inom den nya skiftesgränsen.
Produktiviteten och lönsamheten ökade på bekostnad av den gamla bygemenskapen. Man började nu också att odla foderväxter, och de gamla odlingssystemen försvann. Det innebar också en stor förändring av landskapsbilden genom nytt vägnät och uppodling av ängs och betesmark. Det var också nu som man började att täckdika åkrarna.
Storskifte 1805
År 1805 gjordes storskifte i Högsbyn. Den 2 september företogs storskifte, där utmarken och utängarna till kronoskattehemmanet Högsbyn uti Elfsborgs Län på Dalsland i Wedbo Härad och Tisselskog Socken. Skiftet förrättades av lantmätare Peter Dalin, biträdd av lantmätare Erland Rosell och eleven LD Carnell.
År 1805 den 2 september, företog sig undertecknad lantmätare
Att med anledning av erhållet höggunstligt förordnande, avmäta och i storskifte fördela utmarken och utängarna till Kronoskattehemmanet Högsbyn i Elvsborgs Län på Dalsland i Wedbo Härad och Tisselskog Socken, hvarvid uppå därom lagligen kungjord termin, sig inställde följande jordägare; Olof Olofsson, Sven Andersson, Anders Pärson, Nils Hallfvardsson, Anders Larsson och Lars Pärson samt Anders Olof Nils och Lars Larsöner. Hvarefter upplästes såväl det till denna förrättning anhållna förordnande, som Kongl Lantmäteriets Direktionsbefallning till vice? Lantmätaren Erland Rosell att biträda undertecknad i ämbetet samt antagningsbrevet för eleven LD Carnell hvarefter förrättningen företogs, och gordes början med Rågången uppgående mot Hemmanet Nilsbyn vid No 1. Ett femstena röse på det ställe hvarest Högsbyns och Nilsbyns inägor mötas, härifrån i rät linie till No2 äfven ett femstena rös på en bergskulle. Häremellan är vid No3 och 4 behörige visare stenar amskolade?
Från No2 går skilnaden rät fram till No5, Svarteviken kallad, af sjön Djup, hvarest hemmanet Djupslunds ägor möta, som mot denna utmark vidare angränsas till No6. Ett femstenaröse härifrån till No7. Äfven ett femstena rös vid wägen som går från Högsbyns Soldatstom till Djupslund, och nära öfre östra viken af sjön Flat, hvarefter angränsandet mot detta hemman slutar.
Råågången mot hemmanet Ankölsrud tager sin början vid No8. En omskolad visare sten vid södra viken av sjön Flat, härifrån till N09. Äfven en omskolad visare sten vid östra landet av Glyggsjön, hvarefter angränsandet mot detta hemman slutar. Sedermera uppgicks Råskillnaden mot hemmanet Glygghult, som börjar vid No10. En omskolad visare sten vid västra landet av sistnämnda sjö, därifrån till No11.
Också en omskolad visare sten vid sjön Råvarp, 300 aln från den så kallade Buteruds Forssen, hvarest denna rågång slutar.Den 13 och 14 dito sammätningen med var fullbordad, så sammankallade samtlige delägarne, tillika med soldaten Anders Grönström och skräddaren Peter Erikson i Norra Fjäll, i ändamål att förrätta behörig taxering, hvarvid afgordes att då bästa skogen och marken uppskattades till ett värde af 6 grader?, skall den sämre därmed anses till ???, och sämsta delen endast till ¼ grad på tunnlandet, att efter skogen och markens naturliga art och beskaffenhet, samt jordägarnes egen uppgift och öfverenskommelser som med vederbörande underskrifter stadfästades. Enligt ägarnes öfverenskommelser kommer denna utmark att 3:ne skiftenfördelas, då Haget därvid att som ett skifte kommer att anses.
I grund härav kommer följande uträkning att företagas.
Wästra skiftet Lit. A
Trättareparken Lit. B
Storskogen Lit. C
Norra och södra Slottevikane under Lit. E
Förestående delning blev den 30 september, 1,2,och 3 October p marken utstakad, och dels linierna med nödige råstenar försedda, hvarvid afslutades följande att Olof Olofsson, Sven Andersson och Anders Pärson tillsammans ägare af 1#, bekommer lotten litC i Haget, och södra delen i Slottevikane under lit BC, samt lotten lit. C i Storskogen och lit. B i västra skogen.
Nils Halfvardsson, Anders Larsson och Lars Larsson lotten lit. B i Storskogen, lit. A i västra skogen samt lotten lit. A i Haget samt torpet Udden under lit. F och Kopparskogen under lit G. Anders, Olof, Nils och Lars Larsöner bekommer lotten lit. A i Storskogen, litC i västra och litB i Haget, samt norra Slottevikane under litAB.
I Haget är jämkat emellan lotterna A,B efter linien lioknad No 12,13 samt 14 och 15 emellan lotterna B och C.
Alla nödiga vägar skall för en hvar vara fri och öppne.
Under uppläsande af 81§ af 1783 års Kongl. Landtmäteriförordning samt 8§ af Kongl. Reso? På allmogens besvär af den 21 Juli 1793 vart detta göromål afslutade.
År och dagar som föreskrivet stå
På ämbetets vägnar
Peter Dalin
Under mätningen hafva Högsbyns jordägare påstådt det den så kallade Bockön måtte såsom en tillhörighet till deras hemman på kartan afsätas, hvilket skett, och finnes denna ö liknad med Lit H och innehåller 9 tunl 15 k, hvarvid jordegare af hemmanet Borgan sig inställde, med tillkännagivande att Bockön alltid lydt under detta hemman, samt varit av Borgans ägare begagnad, både till skog och mark, och om Högsbyns egare någon gång tillgripit skogen, har det skett högst olofligt, och utan Borgans ägares tillstånd.
Att ofvan nämnda ö wärkeligen lyder under Borgan, vilja detta hemmans ägare framdela både med dokument vittnen fullkommeligen styrka, och företer nu en förbudsdom som på samma ö är hållet.
Borgans ägare förmoda och att naturliga belägenheter fullkommeligt vittnar om rättvisan av deras svarstående, emedan en djup och betydlig sjö afskiljer Bockön från alla Högsbyns land, och det lilla vattendrag som emellan ön och Borgelandet befinnes, är af så ringa betydenhet, att i torrår kreaturen kunna vada till ön.
I grund hvaraf Borgans jordägare säkert förmoda att mera nämnda ö i fordna tider varit en från Borgelandet utskutande udde.
Högsbyns jordägare anmäla häremot, att, de wärkeligen i fordna tider begagnat ön, och tro sig kunna med skäl styrka äganderätten till den samma.
Utsupra
På ämbetets vägnar
Peter Dalin
År 1806 den 26 juni infant sig undertecknad Landtmätare uti hemmanet Högsbyn, för att på ägarnas begäran mäta och jämka dem emellan det förlidna året wärkstälte Storskifte öfver detta hemman utmärkt, och blev följande förenadt.
Nils Halfvardsson, Anders Larsson och Lars Pehrson, tillsammans ägare av 1/3 dels mantal, bekommer norra lotten i båda skogsskiftena, och den medlere i Haget, med jämkn lit G.
Anders, Olof Nils och Lars Larsöner äfven ägare av 1/3 del bekommer södra lotten i bägge skogskiftena samt jämkningarna under Lit A och B i norra lotten i Haget.
Olof Olofson, Anders Svenson och Anders Anderson i Huken undfår för 1/3 mantal mellersta lotterna uti skogskiftena, tillika med jämkningarna Lit C samt södra lotten i Haget med jämkningen Lit D.
De så kallade Slotevikarne och Kopparskogen öfverenskommo ägarne att tills vidare hafva samfällt äfven som den skogstrakt som äär uttagen till torpet Udden. De ägare som inneha mellersta lotten i Haget, skal kasa en tid på de andres lotte som de begagnat både till säde och kålning.
Gärdsle får hvarje ägare taga närmast intill sina gärdesgårdar för beteshagarne, ehvad deras lotter där intill befinnes eller ej.--- Den skogstragt som för soldatens behov är aftagen och synes därtill otillräcklig, så öfverenskommas att ägarne af den norra lotten för alla tider skall så snart nämnde skogstrakt blir afbrukad, tilldläppa gärdsle och vedbrand men timmer till hufebyggnad tages af hela gården.
Torpet Udden skall hafva gärdsle och vedbrand af både södra och medlersta lotterne.
Härefter fördeltes några beteshagar emellan ägarna, som på inägokartan äro affattade hvilken delning sålunda utföll, att Anders, Nils Olof och Lars Larsöner bekommer för 1/3 del lotten under Lit C.
Olof Olofsson, Anders Svänson och Anders Andersson lotten under Lit A.
Nils Halfvardsson, Anders Larsson och Lars Pärson 1/3 del lotten under Lit B.
Gärdsle till Slottevikane skall tagas af den skog hvarintill desamma befinnas.
Sålunda vara förrättadt och förent intyga
Utsupra
På Embetets wägnar
Peter Dalin
Laga Skifte 1833
Eftersom storskifte och enskifte kom att genomföras parallellt i landet, blev det svårt att konsekvent genomföra enskiftesreformen. Därför kom en ny skiftesförordning 1827; laga skifte.
Det var ännu en fortsättning på tidigare reformer för färre skiften per gård. Vid laga skifte delades jorden in i små värderingslotter, som sedan gavs ett visst värde i förhållande till jordens bördighet. De jordägare som tilldelades sämre jord kompenserades i stället med större areal.
Laga skifte kom att genomföras i så gott som hela landet.
År 1833 den 28 maj inställde sig undertecknad CommissionsLandtmätare uti Kronoskattehemmanet Högsbyn 1 helt mantal, beläget i Elfsborgs Län, Wedbo Härad och Tisselskogs Socken, för att till följd af nedanstående förordnande werkställa Laga Skifte på alla ägornatill samma hemman hvarvid efter å predikstolen i Sockenkyrkan i laga tid uppläst kungörelse sig inställde av deltagarna,
Före detta nämndemannen Lars Andersson ägare af 107/552 delar
Nils Olsson i Nilsbyn såsom Curator för omyndige gossen, nämndemannen Lars Anderssons son Lars Larsson 75/552 delar
Olof Andersson 1/6 del
Dess styfson Lars Larsson 11/96 delar
Andreas Jansson 1/12 del
Olof Olsson 7/16 delar
Jan Jansson i Liane, Skålleruds Socken, fader och
förmyndare för flickan Maria 1/72 del
Sven Eriksson i Djupslund, Ånimskog Socken, styfader
Och förmyndare för flickan Anna Caisa Larsdotter 1/12 del
Petter Andersson i Helgebohl å sin hustrus wägnar 1/12 del
Såsom Gode Man hade på kallelse tillstädes kommit Nämndemannen Johannes Larsson från Höglund och Jonas Bryntesson från Eke, Steneby Socken.
§1
För förut antecknade parter upplästes efterskefne för undertecknad Lantmätare meddelade förordnande jämte den därom gjorda ansökning, så lydande.
|